Murbrukets utveckling genom tiderna
Sammanfattning
Genom århundraden brändes och släcktes kalk, under primitiva omständigheter, för att sen piskas samman med sand och vatten till bra murbruk. Många av våra äldsta byggnadsverk bär fortfarande uppseendeväckande bevis över hur väl verksamheten kom att fungera.
Med tiden utvecklades dock produktionen av bindemedelskalk ur volyms- och kvalitets-synpunkt.
Man lärde sig efterhand att framställa allt större mängder av en vara som till nästan 100% är bindemedel men som inte kan blandas med sanden lika rikligt som tidigare.
Under en lång period, som i nyproduktionen pågår än, murades och putsades det därför med så magra sandrika bruk att nya begrepp som dilatationsfogar infördes även för tegelmureriet.
1900-talet kännetecknas i mureriet dessutom av att cementen användes allt flitigare även för underhåll av kulturobjekt. Cementen fick sedermera skulden för en mängd problem som drabbat mureriet, trots att dessa oftast kan härledas till övergången till magra sandrikare bruk oavsett bindemedel.
Efter mer än femtio års erfarenheter av murbruk och kalkfärg från alla tider kan framställningsprocessen och användningen beskrivas enligt följande:
För tusentals år sedan kan det hela ha börjat med att någon eller några personer upplevde hur kalkstenen efter stark långvarig upphettning blev lättare och fräste vid vattenbegjutning och att värme utvecklades medan den nästan upplöstes till en välling som med tiden krympte och sakta återtog hård struktur.
Upplevelser av kretsloppet som beskrivs ovan ledde med tiden till att kalkstenen brändes och släcktes till bindemedel i murbruk så att primitivare boställen efterhand kunde överges.
Till att börja med skedde framställningen väldigt enkelt vid bygget genom att kalkstenen varvades med ved i en grop, täcktes och brändes. När stenen svalnat släcktes med vatten och blandades med sand varpå allt samman-piskades till murbruk.
Kalkbränningen blev med vår tids kvalitetskrav ofullständig eftersom merparten av stenen ej blev så bränd att den kunde släckas till bindemedel. Det som inte blev släckt blev dock så skört av värmen att det lätt kunde piskas sönder och samman utan att det blev allt för många stora klumpar i det färdiga bruket.
Murbruken blev kalkrika och därför så elastiska att oändligt långa murverk kunde skapas och bevaras under lång tid.
Kvalitetsmässigt överglänser de forna kalkrika mur- och putsbruken det mesta av vad som tillverkats fram till nutid men de kräver gott skydd mot fukt.
Vid analys av äldre intakta murbruk kännetecknas dessa av att kalk- och sandandelarna viktmässigt nästan är lika. Dvs. man kunde ta en del kalk med låg halt bindemedel och piska samman den med en lika stor del sand utan att bruket blev behäftat med de problem med krympning som alltid uppstår när andelen bindemedel blir över 13 viktprocent.
Det kalkrika murbruket som vi idag benämner 1:1 blir automatiskt så elastiskt att det kan ta upp rörelser även från stora murstenars temperaturdrivna volymförändringar så att dessa inte fortplantas och ökar i sidled.
Murbruk 1:1
Detta murbruk kännetecknas av att det är smidigt att arbeta med och är en porös avbild av muren där de enskilda sandkornen ligger inbäddade i kalk och porer.
Kiselsandens närvaro gav stadga åt bruket och minskade kalkåtgången märkbart.
Murbruk 1:3
Med tiden och ökat byggande utvecklades produktionen till att bli en kvalitetskontrollerad industri där nästan all kalksten som bränns blir bindemedel som till max 13 viktprocent kan användas i murbruk.
Under nästan hela 1900-talet användes magra bruk bundna av kalk och cement även i kulturvården. Problemen med dessa magra bruk visade sig var flera.
De magra bruken saknar elasticitet varför dilatationsfogar måste anordnas även i nya tegelmurverk. Muren måste dessutom glida på ett underlag av plåt så att den inte drar sönder grunden.
Muren på nedanstående bild saknar fredstak och raserades efter omfogning med sandrikt, oelastiskt bruk. Bruket stängde dessutom in fukt som tränger in via dess otäta krön.
Murverk och putser i kulturmiljö kan vara behäftade med många olika problem som ofta skylls på cementens närvaro.
Våra analyser och försök som startade på 1970-talet visar dock på att det i vårt klimat är den rikliga inblandningen av kiselsand som är den verkliga orsaken.
Det som från början var murbruk av enbart kalk blev med tiden enbart av kiselsand.
Nu gläds vi med våra uppdragsgivare åt att resultatet av våra analyser och provningar idag gör att det ”kalkrika” mur- och putsbruken används alltmer för vård och underhåll av den Nordiska kulturmiljön.
Vår teori – 1:1 håller även för putsåtervinning!
I exemplet Våmhus kyrka lät vi år 1996 ta ner all puts på tornet, malde och gjorde om den till rätt elasticitet med fyllnads- och bindemedelskalk samt anbringade den ånyo med lyckat resultat. Se vidare i Kalkputs 8, sidan 58.
Recept för kulturvårdsprojekt:
- 10-12 viktprocent bindemedel där sort väljs med hänsyn till faktorer som risk för frost och fukt
- 50-70 viktprocent kiselsand
- 25-38 viktprocent fyllnadskalk av mald kalksten för att säkra elasticiteten
Läs mer om hur kalkbruk och kalkfärg numera kan användas i Kulturvården i vår skrift ”Kalkputs 8”.
Fortsatt utveckling
Nu fokuserar vi på att uppdatera skriften Kalkputs 8 till 9 samt att utvärdera ett stort antal projekt där en ny typ av kalkbruk har utvecklats, speciellt för underhåll av murverk behäftade med saltvittringsproblem (offerputs).
Våra skrifter om kalkbruk och kalkputs samt metodanvisningar för underhåll i kulturmiljö upplåts för användning i projekt där vi deltar.
Läs mer om våra Metodanvisningar »
Läs mer om skriften Kalkputs 8 »
