av Knut Åkesson
Tillägnad minnet av projektets initiativtagare professor Sven B.F. Jansson.
Mur- och putsbrukens utveckling genom tiderna
I följande text beskriver vi mur- och putsbrukens sannolika utveckling genom tiderna. Vi förklarar varför oändligt långa murar och tjocka putser från förr fortfarande består medan murverk och putser från vår tid rämnar. Vår text är ett resultat av mer än 50 års erfarenheter av arbete, praktisk forskning och provning med murbruk och kalkfärg från alla epoker i Europa.
För tusentals år sedan kan det hela ha börjat med att någon eller några personer upplevde hur kalkstenen efter stark långvarig upphettning blev lättare och fräste vid vattenbegjutning och att värme utvecklades medan den nästan upplöstes till en välling som med tiden krympte och sakta återtog hård struktur.
Upplevelser av kretsloppet som här beskrivs ledde med tiden till att kalkstenen brändes och släcktes till bindemedel i murbruk så att primitivare boställen efterhand kunde överges. Mur- och putsbruken med bindemedel av kalk eller cement blev ett av de mest betydelsefulla byggmaterial som någonsin skapats.
Bränning och släckning i gången tid
Till att börja med skedde framställningen väldigt enkelt vid byggplatsen genom att kalksten varvades med ved i en grop, täcktes och brändes. När stenen svalnat släcktes med vatten och blandades direkt med sand varpå allt sammanpiskades till murbruk i förhållande 1:1. Kalkbränningen blev med vår tids kvalitetskrav ofullständig då merparten av stenen inte blev så bränd att den kunde släckas till bindemedel. Det som inte släcktes blev dock så skört av värmen att det lätt kunde piskas sönder och samman utan att det blev allt för många stora klumpar i det färdiga bruket. Murbruken blev kalkrika och därför så elastiska att oändligt långa murverk kunde skapas och bestå under århundraden, utan att speciella spänningsupptagande dilatationsfogar anordnats. Kvalitets- och funktionsmässigt överglänser de forna kalkrika mur- och putsbruken det mesta av vad som tillverkats efter 1940-talet. I nordiskt klimat kräver de gott skydd mot fukt och skall vara så tjocka att tillförd fukt får plats utan att porerna står vattenfyllda när frosten slår till.
